SCENS-SKRÄCK

Min Dotter kom igår för att hjälpa mig med att försöka få fram så även jag kunde få med foton och sådant på min blogg. Att jag har en separat blogg med bara foton är inte särskilt uppskattat tydligen. Varför vara som alla andra. Jag kan inget lova, jag kanske inte fixar att få in men det är upp till mig om jag lyckas få in ett eget foto.
Här är det när jag är utklädd till 1930-talets sköka på en Barnens Dag i Vetlanda i början på -60 talet. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg.
Mamma älskade teater, så hon ville att alla skulle klä ut sig som hon ville.Vet en gång de hade en revy, min Pappa var baby och satt i en barnvagn och det var på Folkets Parks scen, men då var vi små och för små för att uppträda..
Första gången Mamma skulle ha upp mig på scen även det i Folkets Park var när hon klätt ut oss till vårblommor fixat dresser i krepppapper.kanske silkespapper med.Jag skulle vara Blåsippa, och sjunga  just det sången om Blåsippan ute i backana står, niger och säger att nu är det vår.
När ridån går upp och jag får se allt folket i salongen får jag någon sorts scenskräck och börjar skrika och slita sönder den fina dressen. Någon tog ut mig bakom scenen och gav mig förmodlign en riktig uppläxning.Tack o´lov så minns jag inte något mer efter den hemska upplevelsen.
Man ska nog inte tvinga sina barn göra sådant som Mammor vill, att de ska göra.

Ändå älskade jag att klä ut mig och spexa inför den närmaste familjen.Så efter det slapp jag uppträda på scen.Tills jag blev vuxen nog att bestämma.Men jag undvek det resten av livet.

Vem vet en dag kanske jag tar mod till mig och kliver upp på en scen, däremot kunde jag mannekänga åt större fimor som ville visa upp sina alster.
Det var Kappor, skor, bad-dräkter och aftonklänningar. Det gillade jag.Fick applåder. Som jag än idag avskyr. jag ryser och får tårar i ögonen när det applåderas vid större uppträdanden.
Det var väl det som fick mig att med skräck den där första gången lämna scenen skrikande.........