NY MUSIKSTIL och NY MAN

När jag mötte Gunnar, en skäggig storvuxen man i sina bästa år.Bara 39 år, i år skulle han fylla 40. Han trodde inte han skulle det, för hans äldre bror dog strax efter han fyllt 40 i en hjärinfarkt på ett Norskt sjukhus, som hade specialister inom just det, hjärtat.

Vi träffades en Lördag i Januari efter jag varit och besökt min Mamma på Lidingö Servicehus.Vi började prata och jag tyckte han var jättetrevlig, han sa han var från Hammerdal i Jämtland.Då tänkte jag på Evert Ljusberg och John Åsa-Nisse Elfström.De kom också därifrån.Han frågade var jag bodde, det sa jag och att jag var på väg hem till mina katter.Men jag följde med honom hem till Världsholmen. För Gunnar hörde hur de pratade illa om mig.

Väl hemma i ett "hål" i väggen, inte mycket större än mitt kök i Geneta.Där bodde denne stora skäggige, manhaftige karl.Gunnar hade så fina snälla ögon. Jag smälte.

Han sa, Du kan inte åka hem, stanna här i natt, katterna klarar sig.Jag stannade i 48 timmar.Gissa om Gustav o. Bus-Anna hade saknat mig, när jag kom hem kl.8.15 Måndag morgon.

Nu kommer jag till musiken,Gunnar spelade skiva efter skiva med olika Band, som jag aldrig hört talas om.Ända så gillade jag och rock´n roll.Han sa det var hårdrock och R&B, det hade jag inte heller hört förut. Jag gillade Twisters Sisters "I Wanna Rock"

Det gick en tid och Gunnar hade inbrott i "gluggen", sen ville han inte bo där, tyckte det var obehagligt.Så han flyttade hem till mig och mina rovdjur.

På den tiden arbetade jag på Kretsloppet, kommunens återvinning på Åkerivägen.I och för sig så fick jag kattvakt det var ju bra. (1/6 1994-31/10-1997)

Vi levde tillsammans som sambos, men vi var inte registrerade som det, visade det sig efter att Gunnar dött. Han fick en hjärtinfarkt på en Lördagskväll och nästa morgon var han död. Jag trodde han sov, tittade genom glasfönstret in i vardagsrummet. Varför han låg där, var för på senare tid ville han inte störa mig med sina snarkningar, som han fick av sin övervikt. Gunnar led av social fobi.Så det var jag som sprang "bena" av mig. Han satt bara i soffan eller låg i sängen.Han sökte för det och fick medicin mot depression.Oh, vad jag älskade denna karl.Han fick mig att bli mer självsäker.Vi fick 6 år drygt tillsammans.Ofta spelade han sin musik som jag också började älska.Speciellt en låt och den går att lyssna på innan det här inlägget.

Egentligen skulle jag haft den med Lill Lindfors, Han går som en karl, han ser ut som en karl ska och tyvärr kunde eller ville han inte kyssas så särskilt ofta, mest små vänskapliga pussar. Man kan inte få allt här i livet. Fast jag fick så mycket annat av värde. Honom glömmer jag aldrig.Han gav mig en ny musik att älska.

Gunnar Folke Olsson * 6 Juli 1957 + 23 Mars 2003


Har satt in ett foto idag den 6 Juli 2010 då Gunnar skulle fyllt 53 år om han levt idag.